LÄSVÄRT
Tove Jansson hade tusen ansikten och sökte ständigt nya uttryck
Tove Jansson, Mumintrollens mamma, var både en stor författare och stor konstnär. Hon var en gränsöverskridare och hade en sammansatt personlighet. Sex år efter hennes död finns nu den första stora biografin om henne. Det är litteraturprofessorn Boel Westin, som tidigare skrivit en doktorsavhandling om Tove Janssons Muminvärld, ”Familjen i dalen”, som nu ger ut den gedigna biografin ”Ord, bild, liv”, Bonniers.
Tove Jansson föddes in i en konstnärsfamilj. Pappan var den finlandssvenske skulptören Viktor Jansson och mamman den svenska tecknaren Signe Hammarsten Jansson. Tove Jansson har skildrat sin barndom i den självbiografiska romanen ”Bildhuggarens dotter”, Schildts förlag.
Yrkesvalet var självklart för Tove – hon skulle också bli konstnär. Hon studerade på olika konstskolor i Stockholm, Helsingfors och Paris och hon fick även hjälpa till att försörja familjen genom att illustrera tidningar och böcker redan under studietiden.
”Jag donar” är ett återkommande uttryck i den unga Toves dagböcker. Hon började skriva dem när hon var tolv år och ”donandet” sätter sin starka prägel på vägen genom konstnärslivet. Att dona är att göra, att vara igång, finna en idé och arbeta med den. Skapa och inspiration vara tabu i föräldrahemmet, i stället talade man om arbete och lust.
Tidigare okända brev till familjen och vännerna, dagböcker och anteckningsböcker ligger till grund för den här gedigna biografin. Boel Westin har som enda forskare haft fri tillgång till hela Tove Janssons arkiv.
Boel Westin går varsamt fram när hon skildrar Tove Janssons liv. Tove Jansson levde i ett lesbiskt förhållande, i en tid långt från Pridefestivaler. Hon blev kär i personer, inte i kön.
Tidigt i sitt liv formulerade hon en personlig, stark, feministisk hållning. Hon vägrade att gifta sig och skaffa barn. Hon hade sett sin mamma ständigt kompromissa i skuggan av den store skulptören. I stället valde Tove arbetet och därmed konsten i första hand. Tove Janssons exlibris bär valspråket ”Labora et amare”, Arbeta och älska. Och det var precis vad hon gjorde.
Under 30-talet illustrerade hon i den politiska tidskriften Garm, där hon i sina teckningar protesterade mot nazi-Tyskland och Hitler. Det var också i Garm som Muminfiguren mötte offentligheten första gången, men då gick han under namnet Snork.
”Jag tycker om att arbeta för Garm, men allra mest tycker jag om att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin.”
Hon hade ett starkt engagemang mot allt slags förtryck, i kombination med en uttalad individualism.
Foto: Erkki Raskininen/Scanpix
När Finland angripits av Sovjet den 30 november 1939, gjorde hon en dubbelbild av Stalin i Garm. Den gode, välvilligt leende med svärdet i sidan och den onde med vredgat ansikte och draget svärd. Bilden blev censurerad och Stalin gjordes om till en anonym rysk soldat.
1945 gav hon ut den första muminboken, ”Småtrollen och den stora översvämningen”. I boken finner Mumintrollet en paradisisk Mumindal. Men det egentliga genombrottet för Tove Jansson kom med boken ”Trollkarlens hatt” 1948. Den översattes snabbt till engelska och banade väg för Muminböckernas översättningar till andra språk och stora spridning över världen.
Fantasivärld
Mumintrollen fängslar en hel värld.
Foto: Roni Lehtis/Scanpix |
I Mumintrollen målar Tove Jansson upp
en sagobetonad fantasivärld där figurerna inte är människor – men kanske därför är de mycket mänskliga i sitt sätt att vara.
Ofta strävar de efter att finna en
mening, kanske inte med livet men
med tillvaron som den ser ut för stunden.
Återkommande teman är det
konstnärliga skapandets mödor och
den hotande katastrofen.
Huvudperson i Muminberättelserna är oftast det nyfikna Mumintrollet själv.
Men här finns också andra figurer, Hemulen, Filifjonkan, den ettrigt kompromisslösa Lilla My, den rastlöse Snusmumriken och den rädda Sniff. Tove gav sagofigurerna drag av människor som stod henne nära.
