Bärsärkarna vikingatidens värstingar
När vikingatiden och vikingar kommer på tal, dröjer det inte länge innan någon minns att de åt flugsvamp och slogs som galningar, de var vilda bärsärkar.
Frågan har länge intresserat Britt-Marie Näsström, professor i religionshistoria i Göteborg, som tar upp frågan i boken ”Bärsärkar, vikingatidens elitsoldater”, Norstedts. Och vad gäller frågan om flugsvampen, blir svaret nej. Varför äta flugsvamp som orsakar magbesvär, förvirring och hallucinationer?
Britt-Marie Näsström följer bärsärkarna i medeltida litteratur, i bildframställningar från järnåldern, dräktfynd och djurornamentik på brakteater och pressbleck.
Vad fann hon då? Det som kännetecknade en bärsärk var hans raseri, som satte skräck i folk och gav honom ett övertag. Denna ilska hade troligen sin grund i bärsärkens stridsteknik. Han föreställde sig att han var en björn eller en varg.
Sannolikt var bärsärkarna en krigarkast inom järnåldersamhället. Ofta omtalades de som hedniska svear. De antog av fri vilja sin roll som fruktade bärsärkar. Man antar att de gick klädda i björnskinn, men det var tungt och hindrade vid kämpandet. Därför slogs dessa vildmän troligen med bar överkropp ”berr serkr”, som bidragit till namnet på den tidens elitkrigare, bärsärken.
Boken om bärsärkarna ger spännande kunskap om dessa vikingar, som genom genom sin vildhet fascinerat människan. Och Britt-Marie Näsström pekar på att denna krigskast tagit till sig delar från Mithraskulten i Rom och kombinerat den med hednadyrkan till Oden. Vi har mycket att lära av idéernas vandringar, som kanske mer än vi tänker på formar vår världsbild.
Alf Wahlstedt
Nr 7 2006
